De svenska kärnkraftsreaktorerna konstruerades och uppfördes under 1960- och 1970-talen. De togs i drift mellan 1972 och 1985. Säkerhetsmässiga moderniseringar av reaktorerna har sedan dess successivt förbättrat anläggningarna.
– I slutet av 1990-talet inledde myndigheten ett arbete för att klarlägga de krav som skulle gälla för drift av reaktorerna under 2000-talet. Arbetet hade sin utgångspunkt i svenska och utländska drifterfarenheter, senare års säkerhetsanalyser, resultat från forsknings och utvecklingsprojekt samt det internationella atomenergiorganets (IAEA) nya säkerhetsstandarder, säger Lars Skånberg, chef för enheten för reaktorteknik på Strålsäkerhetsmyndigheten.
– De nya kraven innebär att reaktorernas tålighet mot felfunktioner och händelser ska förbättras, fortsätter han. Det gäller både händelser som kan inträffa i anläggningarna och yttre händelser. Till exempel ska anläggningarnas tålighet mot brand och sådana belastningar som kan uppkomma vid jordbävningar förbättras.
Myndighetens föreskrifter ställer också krav på förbättrade övervaknings- och manövermöjligheter från kontrollrum och reservövervakningsplatser.
Lars Skånberg berättar att kraftföretagens arbete för att uppfylla de nya och modernare kraven har kommit en bra bit på väg.
– Många åtgärder har genomförts men det återstår en hel del under de kommande åren. Erfarenheterna så här långt visar att det behövs mer tid att genomföra moderniseringarna än vad kraftföretagen planerade för. Det är i vissa fall komplicerat att bygga om äldre anläggningar. Kraftföretagen har också haft problem med att få fram nya anläggningsdelar från sina leverantörer och underleverantörer i tid. Strålsäkerhetsmyndigheten följer arbetet noggrant genom att granska underlag och göra inspektioner i samband med att ändringar görs i anläggningarna.
– Mot bakgrund av problemen med leverantörerna kommer vi även att mer ingående granska hur kraftföretagen leder, styr och följer upp sina leverantörer, säger Lars Skånberg.
Samtidigt med det omfattande moderniseringsprogrammet planerar kraftföretagen för nya effekthöjningar vid flertalet av kärnkraftsanläggningarna. En effekthöjning innebär att man genom att öka den termiska effekten i reaktorn, det vill säga öka värmeproduktionsförmågan, eller genom att effektivare utnyttja den ånga som alstras kan utvinna mer elektrisk kraft. Effekthöjningar på fem till tio procent genomfördes på de flesta svenska reaktorerna redan under 1980- och 90-talen.
Ett kärnkraftverk som vill höja den termiska effekten i en reaktor ansöker om regeringens tillstånd. Ansökan ställs till regeringen men skickas till Strålsäkerhetsmyndigheten vars uppgift är att göra en första säkerhetsbedömning. Baserat på denna bedömning tar Strålsäkerhetsmyndigheten sedan fram ett utlåtande som skickas till regeringen. Om regeringen godkänner ansökan går kärnkraftverket vidare med de fördjupade utredningar och analyser som krävs. Strålsäkerhetsmyndigheten granskar underlagen successivt innan anläggningen först tas i provdrift och sedan i rutinmässig drift vid den högre effekten.
Hittills har åtta ansökningar om effekthöjningar lämnats in till regeringen under 2000-talet. Strålsäkerhetsmyndigheten har gjort en första säkerhetsbedömning av ansökningarna. Regeringen har hittills beslutat om tillstånd att höja effekten i Ringhals 1 och 3, Oskarshamn 2 och 3 samt Forsmark 1–3, medan den ännu inte har tagit ställning till ansökan från Ringhals 4. Strålsäkerhetsmyndigheten har efter granskning av ombyggnadsåtgärder och fördjupade analyser för Ringhals 1 och 3 samt Oskarshamn 3 beslutat att dessa reaktorer får inleda provdrift vid den högre effekten.
Lars Skånberg berättar att Strålsäkerhetsmyndighetens granskningar och annan tillsyn i ett effekthöjningsärende är ett omfattande arbete som involverar många medarbetare.
– Vi organiserar och driver dessa ärenden som fleråriga projekt, säger han. Ett sådant projekt leds av en person som har bred kompetens inom reaktorteknikområdet samt erfarenhet av att driva mångdisciplinära tillsynsprojekt. I projektgruppen ingår personer med kompetens inom bland annat följande områden:
- Reaktorfysik inklusive härd och bränsle samt reaktordynamik och termohydraulik
- Deterministiska och probabilistiska säkerhetsanalyser
- Hållfasthetsteknik och strukturmekanik
- Systemteknisk utformning av barriärer och djupförsvar
- Instrumentering, el- och kontrollutrustning
- Människa-Teknik-Organisation
– Vi har även experter inom vattenkemi, personalstrålskydd, spridning av radioaktiva ämnen och hantering av radioaktivt avfall, säger Lars Skånberg.
John Hillstierna
Texten är hämtad från pappersupplagan av Strålsäkert nr 1, 2010.